Idso

Rallytävlingen i Kristinehamn

Kategori: Allmänt

Nu kommer ett galet hundigt inlägg som bara handlar om hund. Så varning till alla icke hundintresserade!
 
I lördags struntade jag i min "intevågagörasakersjälvrädsla", lämnade Sopgubbe hemma med Malte och åkte iväg till Kristinehamn för att debutera i fortsättningsklass. Planen var från början att åka med Bea och Otto men sötOtto mår inge vidare så de var tvugna att ställa in.
 
Så hur gick det nu då? Jag har ju varit jättenervös för det här med att ha lös hund, speciellt med tanke på att Dundra varit så arg på andra hundar ett tag.





Vi kom fram till ett hemskt varmt Kristinehamn i god tid och till min stora glädje hade ingen av banorna varken tempoväxlingar eller åttan frestelse.
Det var tidig start för oss som nummer 4 i klassen och uppvärmningen bestod nästan enbart i att få igång en hund som tyckte det var alldeles för varmt för att anstränga sig. In på banan kom vi och det började precis som för ett år sen. Dundra vägrade sätta sig vid startskylten. Tack och lov bröts förbannelsen snabbt och hon skärpte sig och placerade sin röda lilla rumpa på rätt plats i gräset. Den här banan var inte jättesvår men Dundra tyckte det var sådär lagom roligt, nosade lite här och där och helt plötsligt precis innan skylten skicka över hinder drar hon iväg över halva plan (kändes det som, var nog bara ett par meter) för att lukta på en skylt. Trodde aldrig vi skulle komma vidare men när detta var avklarat så följde hon mig faktiskt runt utan ett enda påhitt. Det här kändes verkligen inte som en bra runda. De som varit med när vi tränat vet ju vilken fantastisk kontakt hon kan ha när hon vill och den känslan fick vi inte till någon gång! Alltså inga högre förväntningar vid prisutdelningen men trots känslan så blev vi ändå godkända. 73 poäng är ju inte direkt ett superresultat men ändock godkänt.



 
Jag stod länge i valet och kvalet om jag skulle strunta i eftermiddagsklassen. Visste inte alls vad Dundra skulle tycka om den långa väntan och vi hade ju ändå fått godkänt i första så kunde vara nöjd och åka hem. Bestämde mig ändå för att stanna. Det blev svalare ute och vi tog en långpromenad i skogen och sen fick både hon och jag oss en välförtjänt tupplur i bilen innan det var dags för banvandring nummer 2!
En bana som verkligen byggde på uthållighet. Jag gjorde bort mig ordentligt på uppvärmningen och drog igång ett redan laddat krutpaket. Det hade ju blivit svalare och det behövs inte många grader för att Dundra ska slå om från värmeslö till superdupermega pigg. Tjohoooo sa Dundra när vi kampade igång. Vi gick in i rutan och sprang runt lite medans vi väntade på vår tur. Superdupermegahetspigg var fröken nu och där nånstans insåg jag mitt misstag så när vi blev inropade blev det ett väldigt långt sitt med koppelavtagande. Vi klarade startskylten. YES! Vad som hände sen var nog en rad med sneda positioner på typ allt, blir lätt så när hunden vill göra allt och lite till för matte. När vi stannade för exempelvis sitt-stå slängde hon sig ner i ett skitsnyggt ligg och hon ville lite för mycket hela tiden. I hennes hjärna var det nog ungefär såhär: Tjohoo va kul vi har, titta jag kan ligga, och sitta, och stå samtidigt och puss på munnen på dig matte för att du är så rolig. Nu då vad ska vi göra nu? Bara sitta? Men jag kan ju snurra också, och pussas igen. Wohooo allt på samma gång... osv...
 
MEN känslan vi hade, Dundras attityd och kontakten hon hela tiden sökte med mig var grym! Det var Dundra i sitt esse och hade jag inte hetsat henne innan start hade det kunnat gått hur långt som helst, men det gör inget för nu kunde jag åka hem med känslan av att ha gjort en snygg runda.
Åkte direkt efter detta, kändes inte som att prisutdelningen var något att stanna för. Läste i efterhand att vi skrapade ihop 59 poäng men det känns oviktigt för det är ändå den här rundan jag tar med mig och är mest nöjd med.
 
Summering av dagen är att jag är grymt nöjd med Dundra. Inte ett enda gruff eller agg mot någon annan hund visade hon. Hon sov i gräset när jag tittade på andra tävlande och även fast det gick förbi små näbbiga tanthundar gav hon dom bara onda ögat och sökte sig till mig istället. Vi hade roligt och jag vågade åka helt själv. Nu blir det träna träna och åter träna tills det är dags i Gränna på rasspecialen. Tänkte ha som mål att alla fall komma bland de tio bästa. Vi får se hur det går!  



Kommentera inlägget här: